Största delen av de här åren fanns Filadelfia i lokalen på Grödingevägen 28 med en växande verksamhet och aktiviteter som ofta nådde utanför kyrkporten.

Kyrkan på Drottningvägen blev snabbt för liten

Ända sedan starten 1926 sökte församlingen en ny och större lokal. Tanken var att bygga en egen kyrka, men andra världskriget förändrade planerna och först 1947 kunde församlingen flytta till en ny kyrka. Ordenshuset Mimer i Tumba uppfördes 1907 av nykterhetsorganisationen Nationaltemplarorden. Huset fungerade även som biograf och ägdes senare av Frälsningsarmén innan det köptes av Filadelfiaförsamlingen. 

Här fanns en omfattande verksamhet under de följande decennierna, fram till att församlingen växte ur även denna lokal under 1970-talet. Gudstjänster och andra samlingar flera gånger i veckan. Söndagsskola och andra barn- och ungdomsaktiviteter.

Men under hela församlingens historia har vi haft närvaro på andra platser i våra kommuner. Regelbundna möten i hyrda lokaler hölls redan i starten i till exempel Rönninge, Tullinge, Viad (Grödinge), Norsborg, Salem, med mera.

Dags för nya missionärer

Antalet missionärer som församlingen sände delunderhåll till ökade. Ellis Lindgren började arbeta i Tanzania 1954 och paret Ingrid och Sigurd Erixon  reste ut till Argentina 1952 och var under flera decennier våra missionärer i staden San Juan.

Ellis Lindgren samt Ingrid och Sigurd Erixon.

Första invandrarverksamheten

På 1960-talet var finländare den dominerande invandrargruppen i Botkyrka och det är den första invandrargrupp som församlingen engagerar sig för. Många som börjar jobbar på Alfa Laval och andra företag kommer från andra orter, och en hel del av dem från Finland. Så 1960 startas verksamhet med gudstjänster i Tumba för finsktalande.

Söndagsskolan startade före församlingen

Det var självklart för församlingen att redan från starten ha fokus på barnen, något som vi behållit.

Söndagsskola fanns före församlingen och samlades i familjen Mackes hem, men flyttade till den nyköpta Filadelfialokalen 1 oktober 1926. ”Den har sedan dess ökat rätt mycket i barnantal och har uppdelats i 2 klasser. 2 fester hava hållits: julfesten i Mimer och sommarfesten i hagen utanför Björkhaga”  står det i årsberättelsen.

Tidigt fanns en arbetskommitté som gjorde kläder till fattiga barn. Det gällde både barn i Sverige och utomlands. Kläderna förmedlades bland annat till söndagsskolbarnen.

I söndagsskolan, under de första åren och några decennier framåt, samlade man in pengar till missionär Klara Sjöberg i Mongoliet. Man kan anta att lärarna tog chansen att berätta fakta om det främmande land långt borta från Sverige.

Det ordnades till exempel söndagsskolutflykter till Fågelsta säteri i Salem, till Trosa och till Strängnäs. 1935 noteras i snitt 28 barn i söndagsskolan.  Det sker samlingar för barn och unga även andra dagar i veckan, barnmöten på onsdagar och en särskild bibelklass i söndagsskolan.

”Ungdom” blev ett begrepp på 1950-talet

Under församlingens första år fanns ingen tydlig markerad ungdomsverksamhet. Det kan bero på att det var först kring 1950- och -60-talen som ungdom blev en tydlig åldersmarkör i Sverige.

1957 startas i Tumba en ungdomsvecka under sommaren som två år senare har vuxit till ett 60-tal deltagare från hela landet och som bland annat gör en båtutflykt inne i centrala Stockholm.

Så sjöng ungdomarna på 1960-talet – lyssna på inspelning!

Blåsorkestern en aktiv del i verksamheten

Efter sin omvändelse startade Birger Burman, Filadelfiaförsamlingen Stockholm,  omkring 125 blåsorkestrar inom svenska Pingströrelsen, som ju för övrigt övertog Nalens lokaler.

Tusentals blåsare runt omkring i landet har honom att tacka för lärdomen att kunna spela ett blåsinstrument redan från pojkåren.

Men Birger Burmans intresse och uppgift var inte endast att lära pojkarna att spela. Han insåg omedelbart efter sin omvändelse att blåsmusiken kunde vara ett sätt att föra ungdomarna till Kristus och låta dem få en uppgift i församlingen.

För honom var inte det viktigast med en blåsorkester att den lät perfekt. Det viktigaste var för honom att den andliga gemenskapen i orkestern fungerade för då hade vi också något som vi kunde förmedla till andra.

En av församlingens äldste, Carl Larsson, var initiativtagare till Filadelfiaförsamlingen i Tumba första blåsorkester. I församlingsmötet i juli 1958 föreslogs att starta en fond för blåsinstrument, gåvor hade redan givits för ändamålet. I mars 1959 noteras att en medlem bidragit med 3 000 kr till fonden.

De första instrumenten som köptes var två B-kornetter, ett althorn, ett baryton, ett euphonium och en ess-bas. Birger Burman lät de unga pröva de olika instrumentens munstycken. Kornetterna gick Nils och Lennart Sjöström, Gerd Rogvall fick traktera althornet, Solveig Lodin baryton, Rohde Österholm euphonium och Per Dahlberg essbas.

Under hösten startade de första blåsövningarna under ledning av pastor Ruben Vingren. Under åren 1961-1963 ledde Nils-Erik Nordström orkestern tills familjen flyttade till Halmstad, därefter Nils Sjöström under åren 1964-1969.

Under dessa år växte antalet musiker till omkring 15 ungdomar. Fler instrument tillkom bland annat bastrumma, trumpeter, tromboner och virveltrumma. Orkestern upphörde under 1970 även om den spelade vid några enstaka tillfällen därefter.

Blåsövningarna hölls på lördagseftermiddagen kl 16. Orkestern var mycket aktiv i församlingsarbetet. Sommaren 1965 deltog orkestern under tre veckor i en tältmöteskampanj i stadsdelen Steglitz i dåvarande Väst-Berlin. Det året spelade orkestern vid 90 tillfällen. Orkestern och församlingens ungdomar deltog i tre sommarkampanjer i Halmstad åren därefter.

Under årens lopp har många trakterat instrumenten. Lennart Sjöström är den ende i orkestern som varit med under hela den tolvåriga verksamhetsperioden.

1:a kornetter/trumpeter: Nils Sjöström, Bo Ahlström, Lennart Sjöström, Ulla-Britt Macke
2:a kornetter: Mildred Nordström, Göran Bäckblom, Göran Gustafsson, Rolf Edin, Melana Holmgren
Althorn: Gerd Rogvall, Ulla Ahlström
Baryton: Solveig Lodin, Sven-Erik Sandberg, Gunnar Vingren, Kerstin Björkman
Euphonium: Rodhe Österholm, Leif Gustafsson
Trombon: Nils-Erik Nordström, Lennart Sjöström, Lennart Bäckblom
Essbas: Per Dahlberg, Rune Bywander, Sven-Erik Sandberg
Bastrumma: Berit Macke, Kerstin Macke
Virveltrumma: Berit Macke

/Lennart Sjöström

Lyssna på blåsorkestern (Framåt Kristi stridsmän)

Turnerade till Väst-Berlin

Sommaren 1965 deltog orkestern under tre veckor i en tältmöteskampanj i stadsdelen Steglitz i dåvarande Väst-Berlin. Det året spelade orkestern vid 90 tillfällen. Orkestern och församlingens ungdomar deltog i tre sommarkampanjer i Halmstad åren därefter.

Strängmusiken  – en frikyrkoklassiker

Den dominerande musikformen i den tidiga pingströrelsen var strängmusiken. Kanske för att stränginstrument, gitarr, mandolin och fiol, var relativt tillgängliga.  Dessa dominerade, men strängmusiken kunde också innehålla blåsare, ofta piano och även dragspel.

Men under församlingens historia har många olika sånggrupper medverkat: Gitarrflickorna. Ungdomskören, sånggruppen Quinten med flera. Och de gjorde också reser till andra platser i Sverige.

Strängmusiken fanns tidigt, denna bild är från 1937

Ungdomarna reste bland annat till Karlskrona. Till höger: Gitarrflickorna.