Ulla Sameland om ett spännande liv tillsammans med Gud

Dela detta via

Här kommer fortsättningen på intervjun från PingstNytt med Ulla Sameland.

Ulla Sameland om ett spännande liv tillsammans med Gud

En märklig ”barnväckelse” nämner hon som ett av sina starkaste minnen.

Ulla Sameland, en av Botkyrka Pingstförsamlings medlemmar, fyllde 88 år på nyårsdagen och har levt ett minst sagt spännande liv. Hon var till exempel Baptistsamfundets första kvinnliga föreståndare.

– Att vara kristen och leva med Jesus, det finns inget bättre. Ofta på morgonen säger jag ”Tack Gode Gud för den här nya dagen, den har du gjort, du har tänkt något om den. Helig ande, smörj mina andliga öron och ögon så att jag ser och hör.”

Bland kristna ute i landet är hon kanske mest känd som numera avlidne pastorn Gunnar Samelands fru. Särskilt för den generation som firat somrarna på Löttorps camping på Öland. Men i Pingstkyrkan i Tumba, där hon hör hemma, vet många att hon långt ifrån bara varit ett stöd för honom. Hon har själv haft en tydlig kallelse från Gud, bland annat som profet och själavinnare, som man ofta sa förr.

Ulla Samelands dag börjar sedan länge alltid på samma sätt: En stund tillsammans med Herren.

– Sedan ser jag på nyheter på tv och efter det återkommer jag till Herren. Jag har en lång bönelista. Har en bok där jag nämner alla vid namn. Jag har en stor familj och bara de är många.

Hennes samtal med Gud kan innebära att hon nämner någon av punkterna på listan och frågar Gud ”Vad ska jag göra med det här?” och så lyssnar hon in svaret.

– Men mitt i bönen kan också Gud komma med ett speciellt namn som inte alls står i min bok. Och då får just de personerna en stund extra.

När blev du en kristen?

– Jag var elva år och scout i Frälsningsarmén i Tumba. Det var en ungdomsdag i Templet med kommendör Karl Larsson. Där fick man gå fram till botbänken och avgöra sig och det gjorde jag.

Ulla har en minst sagt ekumenisk bakgrund. Hennes mamma var i sin ungdom med i Frälsningsarmén och pappan var baptist.

– Jag har aldrig känt att det bara är pingstvänner som har rätt tro. Jag skulle vilja ha ännu mer kontakt mellan samfunden. Jag har inga gränser. Jag vill vara med i en församling som den beskrivs i Apostlagärningarna. Vad den heter spelar ingen roll.

Själv döptes hon i Filadelfia Tumba som 15-åring och samma år flyttade familjen till Liseberg, Älvsjö.

Som ung var hon med i Korskyrkan, dåvarande Örebromissionen, och även i Örby baptistförsamling, som ligger nära Älvsjö. Där förkunnades Andens dop, precis som i Pingst.

Hon blev tidigt evangelist och även föreståndare i Storumans Baptistförsamling, hon berättar om bakgrunden:

– Jag ville bli barnmorska. Det var mitt drömyrke men för det var jag tvungen att läsa mer, vilket jag också gjorde. Men så fick jag inflammation i hjärtmusklerna. Det gjorde att jag fick en helt annan inriktning. Egentligen var jag på väg till Amerika som barnsköterska, hos en amerikansk familj som jag jobbat hos här i Sverige. De ordnade allt för resan över, även biljetten.

Men precis när det var dags att åka kände hon att det inte var rätt.

– Det var svårt att tacka nej, men det var rätt att göra det. Hade jag åkt hade jag till exempel aldrig träffat Gunnar.

Istället blev det sex veckor bibelskola på Betel i Stockholm och sedan gick hon ”ut på fältet”, som man sa. Hon kom till Storuman och tjänstgjorde där tre och ett halvt år, från 1951. Hon fyllde 20 år på nyårsdagen och anlände dagen innan.

– Jag kom ihåg pappas ord ”Ulla, bli ett pekfinger på det blödande Guds lamm!”. Det tänkte jag när jag låg i sovvagnen och lyssnade på dunket på vägen upp. En ensam farbror mötte mig på nyårsaftonen på morgonen. Jag hade aldrig varit norr om Falun.

Hon fick kallelse att vara föreståndare för den lilla baptistförsamlingen. Det betyder att hon troligen var samfundets första kvinnliga föreståndare. När jag kontaktar Equmeniakyrkan, som har hand om Baptistsamfundets arkiv, framgår att det var först 1958 som de första kvinnorna ordinerades till pastorstjänst i samfundet. Men uppenbarligen fungerade kvinnor som pastorer redan tidigare. I arkivet framgår bland annat att Thora Thoong varit ungdomspastor i Västerås från 1951 och Eva Hedqvist tjänat som pastor och föreståndare i Solna baptistförsamling från 1953.

Det var på en ungdomskonferens i Vilhelmina som Ulla och Gunnar träffades.

– Det var 1952, då var han nyfrälst. Han hade lovat att följa med några ungdomar till konferensen. Han satt mest och tittade i golvet men när jag läste inledningen tittade han upp och han har berättat att han tänkte ”Henne skulle jag kunna tänka mig att gifta mig med”.

Efteråt sa han till Ulla: ”Vi kommer att få en hel del med varandra att göra i framtiden.”

– Han såg ut som en pastor, så jag trodde han menade att han skulle komma till Storuman och predika.

De kom att vara gifta i 53 år.

Ni har varit ett ”team” en stor del av livet?

– Ja, vi var alltid ”ett”, andligt sett. Och vi kompletterade varandra. Ibland blev jag bryggan mellan honom och folk som hade stor respekt för honom.

– Han var det bästa för mig. Han var min enda stora kärlek. Vi höll alltid ihop och det andliga hade vi alltid gemensamt. Han respekterade mig, han såg vem jag var och stöttade mig. Inte minst i den profetiska uppgiften.

Kände du någon gång att du fick stå tillbaka för honom, utifrån vilka roller ni placerades i?

– Nej, inte alls. För han uppmuntrade kvinnor, inte minst mig.

– Folk kanske tror att han hade behov av att stå framme, och synas, men det hade han inte. Det var budskapet som bar honom.

Man brukar prata om milstolpar. Kan du nämna ett par, tre milstolpar i livet, bortsett från sådant som har med familjen att göra?

– Det allra första är det som hände i Slussfors (mellan Storuman och Tärnaby, red:s anm) i mitten av 1950-talet. Det var först två flickor, 6 och 7 år gamla, som kom och lämnade sig åt Jesus, väldigt överraskande. Sedan kom fler barn efter och ville bli frälsta. Gunnar stod på knä, varje dag med dem. De hade sin matsal på andra sidan vägen från kapellet där vi bodde och på matrasten kom de springande och frågade ”Farbror Gunnar, tant Ulla, får vi be?” Så vi bad en kvart.

Barnen hade också ett stort böneämne med sig: ”Jesus, fräls vår lärarinna!”. Och så blev det. Lärarinnan var ”moster Lisa”, Lisa Widén, medlem i Pingstkyrkan Tumba under många år.

– Jag vet att Guds ande kan gripa tag i barn. Det visar vi ju här i kyrkan, genom att vi har barngudstjänster på söndagar.

– Det andra jag tänker på är den starka böneväckelse vi fick vara med om under tiden i Gustavsberg, där vi arbetade 1958-1960. Folk kom från Stockholm också. Vi annonserade inte utan folk kom bara.

Ytterligare en milstolpe för Ulla är vad som kom att kallas Granöoffensiven. Samelands tjänade Saronförsamlingen i Granö från 1962. Det var här Ulla och Gunnar knöt kontakten med Bröderna Samuelsson, gospel- och countrygruppen som under flera decennier var populär i frikyrkovärlden.

– Det var en vision Gunnar fått. Och Kjell Samuelsson hade i sin tur, på Lapplandsveckan, fått ett tilltal om Gunnar: ”Se på den mannen, du kommer att få mycket med honom att göra.”

Det kostade en del för en liten församling att boka Kjell och Rolf Samuelsson för 14 dagar men Gunnar satte sin bil i pant, så att en eventuell förlust inte skulle drabba församlingen. Och han lånade pengar för att skaffa nya sångböcker. Församlingens eget tält räckte inte till så man fick låna ett större från Lycksele.

– Det var otroligt att se första kvällen i tältet, att det kom så mycket folk, berättar Ulla.

Det blev inte bara två veckor, utan en tre veckor lång mötesserie. De båda bröderna Samuelsson charmade lokalborna genom att hjälpa till med slåttern. ”Vi är bondpojkar från Värmland” förklarade de.

Många blev kristna och många blev helbrägdagjorda under offensiven. Många kom resande från Umeå, sju mil bort. Även från Sorsele, 30 mil bort, kom det folk.

Och bilen fick Gunnar behålla.

Vi återvänder i samtalet till här och nu. Ulla är en person som gärna tar kontakt med nya människor, både i kyrkan och utanför.

Pratar ni om Gud då?

– Inte alltid, och kanske inte på en gång. Det är en man som jag har sett här i Tumba alla 30 år vi bott här och som alltid varit ensam, så jag började prata med honom för en tid sedan. De första gångerna sa vi inget om Gud, men efter ett tag kom det fram att han tyckte att han hade bett, men att det inte hjälpte. Men jag har satt upp honom på min bönelista.

– Jag lägger fram alla möjliga, utan att de vet om det. Det här håller ihop min dag. Oftast är det enkla saker det handlar om. Jag ber för folk som jag inte vet vilka de är. Till exempel folk i huset här.

Hon berättar om ett hus i närheten där hon ber för en lägenhetsinnehavare som hon inte har en aning om vem hon är.

– Men jag vet att jag kommer att möta henne i himlen.

Vad förväntar du dig i himlen? Vad tror du händer?

– Vi kan inte tänka oss in i hur underbart det är. Vi använder så liten del av hjärnan. Jag tror att det blir fantastiskt. Ju äldre jag blir desto tydligare blir det att himlen väntar. Jag tror absolut att vi är nära Jesu tillkommelse.

– Men jag ser också fram emot en stor väckelse som jag är övertygad om att Gud kommer att sända, inte bara över Botkyrka och Salem, utan över hela världen.