Intervju med Hans Erik Bylund och Oskar Lindén

Ett år under pandemins skugga

Under ett år har Botkyrka pingst – förutom elva gudstjänster i höstas med ett begränsat antal deltagare – inte kunnat samlas. Var i pandemin vi står just nu, vet ingen. Kan restriktionerna upphävas i sommar när vaccinationerna är genomförda, eller kommer vi att få leva med begränsningarna ett halvt år till? Ett år? Pingstnytts Hasse Boström och Claes Waern har träffat Hans Erik Bylund och Oskar Lindén för ett samtal om församling och gudstjänst i pandemins skugga.

(Detta är en längre version av den text som publicerats i Pingstnytt nr 2/2021)

Hasse:

Med bakgrunden ovan, hur går dina tankar, Hans Erik, om församlingslivet under pandemin? 

Hans Erik:

Vem kunde tro för ett år sedan tro på den här situationen? Som Daniel Alm brukar säga: det har dykt upp många Youtubeprofetior om Donald Trump, vaccinationerna och mycket annat. Men ingen av dessa profeter förutsäg pandemin! Ingen profeterade om vad som skulle komma! Vem av oss kunde tro det vi fått vara med om? 

Ordet ”församling” syftar ju till att människor samlas, och visst missar vi själva kärnan av församlingslivet nu när vi inte kan träffas. 

Det finns en inre grupp i församlingar som vi träffar och har kontakt med, och den håller ihop. Men de som fanns lite mer i utkanten när pandemin började – kanske var de inte ens medlemmar men kom till gudstjänsterna – dem har vi kanske tappat kontakt med. Det blir en stor utmaning att få tillbaka dem. 

Samtidigt är jag imponerad av att vi håller i och håller ut. Vi har inte haft någon nedgång av tittare på Youtube och Facebook och gåvogivandet ligger fortsatt på en hög nivå. Men ju längre tiden går, desto större utmaning blir det. 

Hasse:

När du står framför en fullsatt, nyrenoverad, kyrka i advent – kommer du då att möta samma församling som tidigare? Och vi som sitter där, har vi förändrats under den här tiden?

Hans Erik:

Församlingen kommer att vara förändrad till sin sammansättning; några har fallit ifrån och några har kommit till. Men jag tror de flesta kommer att vara där. Jag har svårt att tro att många tycker att det är attraktivt att sitta hemma och titta på en gudstjänst när alternativet är att mötas fysiskt i kyrkan.

Vi vet att beteenden förändras. Det anar vi när vi ser att gudstjänsterna följs på många olika tider. Men, och här citerar jag min fru från gudstjänsten i söndag: att vara med i en gemenskap är ett medvetet val. 

De flesta, även om vi fått andra vanor, känner nu att det inte är så här vi vill vara församling. Det finns en stor längtan att få mötas helt och fullt igen. 

Hasse:

Du säger att kärnan i församlingen håller ihop trots påfrestningarna. Men har den gruppen förändrats i sitt sätt att tänka församling?

Hans Erik:

Jag märkte i somras att många husförsamlingar tog chansen att träffas utomhus i promenader, grillningar och andra aktiviteter.  Nu hoppas jag att den lilla gemenskapen ska bli viktigare både för dem som är med, och för dem som ännu inte funnit någon grupp. Vi kan inte bara bygga församling på den stora gemenskapen. Vi kan ju bli tvingade att stänga av andra skäl i framtiden, och då ska vi också ha byggt en församling nära där vi bor och finns. Det vore positivt om en uppvärdering av husförsamlingarna blev ett resultat av pandemin.

Hasse:

Du försöker att alltid vara positiv, men vad är du orolig för i församlingsutvecklingen under stängningen?

Hans Erik:

Den största utmaningen är nog ungdomarna. Vi, som funnits med länge i tron, har andra relationer och sätt att umgås. Ungdomar vill träffas fysiskt och vill leva ett mer intensivt liv. När man inte kan göra det i församlingen och kyrkan, blir en utmaning för dem. Och för ungdomar är ett år en lång tid.  

Vi har en stor och fin skara ungdomar. Ledarna försöker på alla sätt, och gör fantastiska jobb för att hitta sätt att vara tillsammans, umgås och bevara tron.  Det är lättare under sommarhalvåret än på vintern.  Hur ska det gå?

Hasse:

Du sa tidigare att själva essensen i ordet församling har med samling att göra. Kan man, per definition, ha en församling utan att samlas?

Hans Erik:

Inte i längden. Men vi har hittat sätt att samlas. ”Min” husförsamling, till exempel, samlas regelbundet. Bönemöten på nätet har mellan 25 och 50 deltagare. Under två och en halv månad hade vi fyra gudstjänster varje söndag, plus barnens gudstjänst, arabiska och tamilska samlingar och ungdomssamlingar.  Vi gjorde verkligen allt för att försöka hålla samman. Det blev tufft när bakslaget kom i mitten av november. Luften gick lite ur oss då. Det hade verkligen varit en utmaning att samlas – kallt och dammigt – men vi har försökt i alla fall. 

Jag tycker att man kan fira nattvard och göra många saker på distans. Vi har många sätt att hålla kontakt. Hade detta hänt för 20 år sedan hade det varit mycket svårare att hålla ihop och vara tillsammans.

Claes:

Oskar, du har mött många som inte ens kan samlas i en husförsamling av svenskt snitt, hur utvecklas församlingen när den inte kan mötas fysiskt?

Oskar:

Framför allt måste man vara extremt medveten och mycket mer organiserad än i ett fritt samhälle. 

Att stå helt utan grupp går inte i längden. I MÖ har vi startat e-församlingar, dit en efter en bjudits in. Först har många varit försiktiga – det handlar säkerhet och kanske liv – men ganska snart när människor delat ordet och bönen börjar de lita på varandra och vartefter slår man på kameran. Och blir så en fungerande församling. 

Claes:

I en församling ska de olika gåvorna användas för att hjälpa, fostra och uppbygga varandra. Är inte det svårt att uppnå i en liten grupp på nätet?

Oskar:

Tvärtom. I den stora samlingen kan du slinka in, lyssna på pastorn och sedan gå hem. Till den lilla samlingen kommer du med din nöd, din oro och dina bekymmer och delar allt med andra i samma situation.

Men envägskommunikation fungerar aldrig. det går inte att ha en församlingsgemenskap genom att titta på en pastor på Youtube. Du måste interagera, och det är lättare i den lilla gruppen.

Claes:

Med de olika förutsättningar som finns, utvecklas de kristna i Sverige och i MÖ olika?

Oskar:

Den största och slående skillnaden är vilka risker du tar när du blir en kristen. Det formar vem du är. När du har satsat så oerhört mycket blir värdet högre. Även i de delar av Mellanöstern där det är lagligt att vara en kristen, blir Jesus en större del av livet. I väst är kristenlivet mer privat och levs mest i kyrkan. I Mellanöstern formar det hela livet.

Hasse:

Hans Erik, påverkar Oskars erfarenheter vårt arbete i den här delen?

Hans Erik:

Ett och ett halvt år innan pandemin började vi arbeta målmedvetet med husförsamlingstanken. I första hand för att öka vår närvaro och synlighet i kommundelarna. Men också för att vi som troende ska överleva en tid som denna. Sedan kom Emma och Oskar hem, och deras erfarenhet har gjort oss ytterligare angelägna att jobba efter den här linjen.

Under en längre tid har vi blivit påverkade av nya kulturer som kommit till Sverige hur man är en kristen. Själv ser jag hur bönen ligger så nära för afrikanerna. Det Oskar berättar finns nog i hela världen – det är vi i Sverige som är annorlunda.

Mellan 300 och 400 personer är med i våra husförsamlingar, en del av dem är inte församlingsmedlemmar. Men kanske hälften av medlemmar är med. För mig som pastor betyder det mycket att kunna vända mig till närmare 30 ledare och säga: Jag litar på att du har kontakten! Om jag inte kunnat säga det hade jag känt alla dem på mina axlar.

Hasse:

Har alla husförsamlingar klarat utmaningen?

Hans Erik:

Kanske inte alla, men många fungerar och rapporterar hur de på olika sätt försöker odla gemenskapen även under isoleringen.

Hasse:

Vilken grupp har lidit mest av isoleringen det här året?

Hans Erik:

De äldre-äldre som i mindre utsträckning har tillgång till ny teknik. Men också ungdomarna, av det skäl jag berättat tidigare.

Oskar:

En annan grupp är de yngre barnen. Barnledarna har gjort fantastiska insatser för att sända till barnen, men de behöver verkligen gemenskapen. Vi kan inte tro att vi kan sätta de yngsta framför ett videosamtal och hålla intresset uppe särskilt lång tid. Den här frågan är också mycket aktuell i våra sändningar i Mellanöstern och Nordafrika. Eftersom det är svårare att nå barnen, blir det föräldrarnas roll att ge dem den kristna fostran.

Hasse:

Tror ni att många lagt om sina vanor nu när man kan titta på gudstjänster när som helst? Blir det svårt att återgå till fasta gudstjänsttider?

Hans Erik:

Jag tror barnfamiljerna har ändrat sina rutiner mest. Mycket annat har säkert fått plats på söndagarna; familjeliv, sportaktiviteter. Men jag tror ändå att många kommer att vara väldigt glada när vi kan samlas i kyrkan igen kl 11 på söndag. Vi såg redan i gudstjänstförsöken i höstas att många familjer vara glada för att deras barn fick träffar kompisarna i kyrkan.

Vi kommer nog att ta med oss en del digitala vanor in i framtiden. Mycket tid skulle kunna sparas om vi sammanträdde över nätet. Kanske blir det också bönemöten på nätet. Istället för att skrapa bilrutorna och ge sig ut i kylan för en timmas bön, är det väldigt lätt att slå på datorn och vara med. Personligen hoppas jag också att vi kan utveckla digitala evangelisationsverktyg. Men den grundläggande församlingsgemenskapen när vi möts i kyrkan, kommer också i fortsättning att vara det centrala.

Claes:

Men visst finns det väl också något positivt i att gudstjänsterna kan ses var som helst och när som helst?

Hans Erik:

Absolut, både för dem som inte kan vara med just vid gudstjänsttiden, men också för dem som inte kan ta sig till kyrkan.

Hasse:

Har ni statistik på hur många som tittar på de sända gudstjänsterna?

Oskar:

Som Hans Erik sagt, färre tittar direkt på söndag kl 11. Men över några dagar räknat har vi ganska jämna siffror. Mellan 350 och 500 tittar på Youtubesändningen inom en vecka. När vi också började sända via Facebook dubblade vi antalet. En ”vanlig” söndag har vi mellan 700 och 800 visningar. En ”ovanlig” söndag som första advent hade vi 3 000. 

(Här borde vi få in att det kanske är betydligt fler, eftersom vi dels inte vet hur många som tittar på samma visning, dels inte vet lyssnarsiffran för närradion.)

Claes:

Hur ser strategin ut nu för att få ihop Oskars erfarenheter av e-församling, våra egna erfarenheter och möjligheterna i en delvis ny kyrka?

Oskar:

Vi har med alla de här tankarna i ombyggnationen. Vi tittar på våra lokaler så att de ska vara anpassade både för gemenskap och för sändningar. I framtiden ska man kunna vara med i våra gudstjänster också digitalt. Vi bygger kontrollrum men tittar också på att inreda en tv-studio för enklare sändningar. 

Den största nöten att knäcka är hu vi bemöter människor som vi inte känner. Ju mer vi lär oss om detta ju större tillgång blir det digitala i den framtida församlingen.

Hans Erik:

Kontakterna efter sändningarna har ökat den senaste tiden, och jag har haft konkreta medlemssamtal med människor som hört av sig.

En annan positiv följd av det vi gör digitalt är att det kan användas om igen. En husförsamling tänker ha en Alphakurs och kommer att använda de predikningar på temat vi sände för en tid sedan. Vi kan göra bibelstudieserier och annat som blir ett helt bibliotek att användas i församlingsverksamheten.

Claes:

Filadelfiakyrkan i Stockholm annonserar Filadelfia att man bygger en kyrka online. Kommer vi att få se nya typer av församlingar i framtiden som ett resultat av pandemiaktiviteterna?

Hans Erik:

Vi har också märkt att vi når längre geografiskt nu. Stora församlingar som Filadelfia och Hillsong när ännu längre. Det finns många små församlingar som inte klarar av att sända av tekniska orsaker, och då vänder sig medlemmarna gärna till sådant man känner igen. Men jag hoppas att det inte betyder att de vänder sig från sina lokala församlingar. Jag tror på en församling där man får möte dem som finna i min geografiska närhet för att fira gudstjänst.

Claes:

Vi kanske ler lite grann kring tanken att man kan köpa sig in i en kyrka. Men just nu söker vår församling nya medarbetare. Är de här frågorna uppe i de sammanhangen, alltså om vi behöver anställa mer personer för det digitala arbetet?

Hans Erik: 

Filadelfia har talat om en webbpastor och har man de resurserna är det ju bra. Vi har talat om att vi behöver en kommunikatör, vi behöver få ut vårt budskap på ett bra sätt. Det digitala är en del av det och det finns med i tankarna.

Oskar:

Jag skulle inte rekommendera församlingen att vi går in i en församling som är helt digital. Men vi får inte glömma att våra ungdomar har en stor del av sin gemenskap digitalt med vänner runt hela jorden. Vänner som de pratar ofta och djupt med. Jag tror absolut att vi kan se en framtid där vi anpassar oss till denna verklighet och fungerar digitalt, men jag tror att den fysiska gemenskapen har ett större värde, när vi kan lägga händerna på varandra och be.

Hasse:

Vi som upplevde både arbetet med närradio och lokal-tv, det var trögt att nå ut och krånglig och dyr teknik, vi ser nu att mycket av detta är serverat. Det är lätt att då tänka att vi skulle kunna göra väldigt många tv-program. Och eftersom du Hans -Erik pratat om media som en del av församlingens mobilisering undrar jag om du har många programidéer i huvudet?

Hans Erik:

Ja, absolut. Jag tror inte att media i sig är lösningen, mobiliseringen bygger på att vi både berättar om programmen innan och att vi följer upp dem. Men det kan vara ett redskap, på samma sätt som man tänker i Mellanöstern där man har väldigt många typer av program som når olika människor. Jag tycker problemet med söndagsgudstjänsterna nu är att vi försöker nå för brett. Huvudsyftet är att samla församlingen. Vi tänker förstås på att också andra tittar, men vi kan inte varje gång starta från grunden, då skulle församlingen tröttna. Till exempel inför påsken skulle jag vilja göra några korta program, 5-10 minuter, där vi förklarar vad påsken handlar om. ”Är det rimligt att tro på uppståndelsen?” skulle kunna vara ett ämne. Jag drömmer om program riktade till muslimer, livsåskådningsprogram, vittnesbördsprogram med mera. Det finns massor av idéer hos mig. Men det måste finnas de som kan göra programmen. Vi har fantastisk teknisk personal som slitit hårt men det behövs fler.

Oskar:

Vi behöver lära av historien. Det vi kan lära oss av närradion och lokal-tv är att det var svårt att skapa en publik utanför den egna församlingen. I missionsarbetet bygger vi inte en tv-kanal och hoppas att folk ska titta. Istället vänder vi på det och frågar oss var folket finns, var rör sig människor och hur ska vi se till att budskapet om Jesus finns tillgängligt där. Därför använder vi just Youtube för våra gudstjänster, där många människor finns.