”Jag är missionär i vardagen”

Doris Ekman föddes som missionärsbarn i Afrika och beskriver sin barndom som väldigt lycklig. 

Själv känner hon att hon också är missionär – men i vardagen här hemma.

Hon föddes 1926 i Afrika – för 89 år sedan! Hennes föräldrar var missionärer, kända namn inom frikyrkligheten: Gustav och Maria Struble, utsända av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

Doris föddes i nuvarande Zimbabwe men senare arbetade familjen i Belgiska Kongo i det som hon beskriver som rena djungeln. De fick åka bärstol i nio dagar för att komma till lite mer civilisation.

– Det var väldigt roliga år för oss barn, vi förstod ju inte att vi skulle sakna affärer och sånt som fanns hemma. Det var gråt när vi skulle åka hem, men vi måste hem för att gå i svensk skola.

Lektionerna i Afrika hade mamma Maria ordnat, vid sidan om att hon undervisade 400 kongolesiska barn, plus andra uppgifter. Tack vare hennes insats var Doris väl förberedd för skolstart men hon fick ändå börja i sjätte klass i stället för sjunde.

Försvarar föräldrarna

Det här med att vara missionärsbarn beskriver många som något traumatiskt. Men Doris försvarar sina föräldrar, även om hon är medveten om att hon och syskonen fick göra uppoffringar. Inte minst under en period när de blev placerade på ett barnhem hemma i Sverige som visade sig vara mindre lämpligt.

– Den 1 september 1939 när Hitler gick in i Polen fanns våra föräldrar i Oslo, på väg till Afrika. De åkte båt norr om England, bland mängder av ubåtar, men lyckades ta sig fram, berättar hon.

Om detta visste barnen inget, för det fanns ingen möjlighet till kontakt mellan barn och föräldrar. Och det kom att förbli så i hela sju år på grund av kriget.

Stor respekt

Trots de här minnena och påfrestningarna pratar hon med stor respekt om sina föräldrar och deras missionärsgeneration.

– Det var krut i missionärerna på den tiden. Mina föräldrar ägnade sig åt det svåra i livet.

Själv har hon inte känt missionärskallelse i den mening som hennes föräldrar gjorde.

– Men man kan vara missionär i sitt hem, på gatan, överallt. Man kan ta alla möjliga initiativ. Och den uppgiften har vi haft.

I början av 1950-talet träffade hon Paul. De gifte sig 1953. Hon utbildade sig till barnmorska, på Sahlgrenska i Göteborg. Efter ett litet mellanspel i Kanada har de varit Stockholmsområdet trogna. Huset i Södertälje köpte de redan 1960.

Hon har varit – och är – engagerad i flera ideella organisationer, Open Doors, Ljus i öster och Womens Aglow. Familjen har varit socialt engagerad, i hemmet har de tagit emot unga som behövt stöd under långa perioder, både via egna kontakter och i samarbete med socialen. Under ett 30-tal år var de adoptivföräldrar för en neurosedynskadad pojke, från att han var fyra år.

Har du alltid trott på Gud?

– Ja, jag blev frälst när jag var sex år. Våra föräldrar var väldigt noga med att vi inte skulle ha deras tro, det skulle vara en självständig tro, annars fick det vara.

Har tron förändrats?

– Nej. Men jag hade en kris på 1950-talet när Ingemar Hedenius gav ut sin bok ”Tro och vetande”. Men när jag läste Pär Lagerqvists roman ”Barrabas” så vände det. Det fick mig att tänka om!

Tvivlat på allvar har hon inte gjort. Men en personlig kris upplevde hon när de kom till Södertälje 1960.

– Jag gick till och med i självmordstankar. Men så kom en missionspastor på besök i kyrkan och han sa plötsligt ”Du som sitter där nere och går i självmordstankar. Det är Satan som är ute efter dig, han vill ha bort dig från jorden.”

– Då blev jag fullkomligt löst. Fienden vill inte att vi ska finnas och inte att vi ska vara radikala. Hela vårt hem förvandlades tyckte jag.

Regelbundet i kyrkan

Doris och Paul trivs bra i Botkyrka pingstförsamling där de regelbundet deltar, inte bara i gudstjänsterna på söndagar utan också andra samlingar. Caféträffarna, en samling för daglediga, är de nästan alltid med på.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone